Förvaltaren

Progredior

Peter Svenssons hemsida

 

 

Förvaltaren

 

 

”Förvalta dina möjligheter på bästa sätt och så kan du, med lite tur, bli vem du vill. En stjärnmäklare till exempel.” Det var inget nytt. Chefen hade sagt ungefär samma sak när han började sin anställning. Jonas nickade halvhjärtat till svar.

 

Nu satt han där framför Jonas, ytterst välklädd och elegant i allt från sitt språk till sina gester. Precis som alltid. Men ändå, ändå fanns det där maskulina western-draget som han fann hos en del chefer och affärsmän. Mitt i all affärsmässig förfining var han också den ensamme mannen som red in i Tombstone och aldrig tvekade att göra det som skulle göras. Hans ögon var stora och blåa, det ena något större än det andra, vilket gjorde att han emellanåt såg plirande ut. I varje fall i Jonas ögon.

 

”Jonas, det går bra för dig. Du vet att jag inte är en av dem som låter folk bli höga på beröm, så när jag säger att det går bra, skulle andra säga att det går jävligt, jävligt bra.” Han tog sin högerhand över pannan och det såg ut som om han försökte skjuta den lugg åt sidan som han saknade.

 

”Jag fick ett samtal från Andradov idag. Han säger att han vill låta oss förvalta 100 miljoner. Och vet du vad? Det bestämdes att du ska ha ansvar för dem.” Nu var båda ögonen nästan lika stora.

 

”Tack. Det låter spännande.”

 

”Det är väl det minsta man kan säga. Pengarna kommer att finnas på hans depå i slutet av veckan och du har full tillgång till dem. Nu gäller det att lyckas, Jonas. Att lyckas jävligt bra.” Hans huvud var som en massiv avrundad sten med fåror och kantigheter. Det fanns något hos den där massan som dominerade omgivningen.

 

”Har han sagt något om risk eller avkastningskrav?”

 

”Han förväntar sig fem procent mer än omx, som han väljer att jämföra sig med. Inga omöjligheter med andra ord. Men vad du placerar i – aktier, optioner, warrents, fonder, blankning, you name it, spelar ingen roll. Vad säger du om det?”

 

Chefen lät högerhandens fingrar smeka den ring han bar på vänster pekfinger. Det var en stor guldgul klackring uppdelad i två trianglar. Den ena triangeln var besatt med transparenta, briljantslipade stenar. Sannolikt diamanter. På den andra fanns en narr, eller var det en joker?

 

”Spännande! Det här ska bli riktigt kul.”

Just nu befann man sig i ett läge då det fanns flera frågetecken om konjunkturens styrka. De konjunkturkänsliga verkstadsaktierna åkte berg- och dalbana på börsen. Följande dag skulle stålkoncernen LKSS lämna en kvartalsrapport. De flesta bedömare var pessimistiska. Skulle bolaget verkligen klara av att hålla sin prognos? Många undrade, men han visste. En av fördelarna i branschen var att man ibland hade kontakt med personer i nyckelposition. Sådana som visste. I morse fick han reda på att LKSS inte bara skulle hålla prognosen, utan också överträffa den. Hans kontakt på företaget, Torbjörn Eliasson, hade han träffat på en tillställning för något år sedan. Det visade sig att de hade ett gemensamt intresse i segling. Vid ett tillfälle hade de faktiskt varit ute en sväng i skärgården. De hördes av ibland i informationstäta, manliga samtal om analyser, segling, jobbet och placeringar. Det mesta som sades var nog i det närmaste omöjligt att tolka för den oinvigde. Samtalen avslutades nästan alltid med ett skämt om teknisk analys.

 

När Jonas kollade Andradovs depå låg de redan där, dessa 100 miljoner. Han hade bestämt att det skulle bli succé direkt. Han lutade sig fram så att hans näsa nästan kunde känna vittringen av alla nollorna på skärmen - 100000000 kr.

 

Några knapptryckningar senare var en betydande del transformerat i köpoptioner och aktier i LKSS. Egentligen skulle han vilja köpa optioner för nära nog hela slanten, men det var omöjligt. Så många optioner fanns det inte på markanden. I stället fick det bli en mix av köpoptioner och aktier i LKSS samt konkurrenten SSBA. Om LKSS stack skulle det smitta av sig på hela branschen. Men 100 miljoner är mycket pengar. Av förklarliga orsaker måste de spridas. LKSS och SSBA är indextunga och de skulle dra upp börsen som helhet. Därför placerade han också betydande belopp i köpoptioner i omx och liknande finansiella verktyg. Han lutade sig tillbaka i sin ergonomiska kontorsstol och tänkte att det han nyss gjort, borde göra honom förtjänt av sin lön året ut.

 

Den eftermiddagen tog han ledigt, gick hem och bytte om. Hans hand sökte sig in i en svart påse som stod en bit in i garderoben. Han valde ett par plagg och förde dem till näsan. De luktade lite murriga, kanske till och med lite svettiga och kändes sträva och styva. Han valde ut några av dem och tog dem på sig. Sedan promenerade han till Möllevångstorget och käkade på ett sånt ställe där kyparen sträcker fram handen som betalningsuppmaning i samma ögonblick som maten serveras. Mitt emot satt två östeuropeiska män och åt och drack. Snett mitt emot honom satte sig två tjejer i 25-årsåldern som såg ut att hålla på med konst eller musik. Han åt långsamt och tjuvlyssnade på dem. Den ena hade ett långt svallande hår och en väldigt from blick, hon såg nästan överempatisk ut. När hon lyssnade på sin kompis aktiverades oändligt många muskler i ansiktet. Det var som om varje ord kompisen sa lämnade ett spår hos henne som sedan materialiserades i en muskelrörelse i ansiktet. Den andra var kortklippt. Håret i pannan slutade tvärt långt uppe i pannan. Någon sorts variant av pottklippning. Varför klippte man sig så? Sannolikt mer en politisk eller filosofisk handling än en estetisk. Nu färdades den empatiskas hand över bordet till den kortklipptas kind. Den smekete försiktigt, långsamt. En, två till och med tre gånger.

 

Innan han gick tog han fram en sliten liten röd bok med pärmar av plast. Den 14 april. Några få rader, precis som vanligt, kanske bara fem eller sex meningar. Kanske var formuleringarna inte lika genomtänkta som förr. Men han slog ifrån sig den tanken och bestämde sig för att det helt enkelt handlade om dagsform.

 

Han fortsatte sin promenad och passerade Nobeltorget på väg mot Rosengård. Så kunde han gå i timmar, sätta sig ner på ett fik, titta, lyssna, ta en kopp, ibland t.o.m. prata en stund med någon. En dag utgav han sig för att vara på väg att bli utförsäkrad. En kille som själv gick på socialbidrag bjöd honom på en kopp kaffe. Han drack den med böjt huvud och sänkt blick. Någon gång ställde han sig ett gathörn och tände en cigg. Kisade mot det dimmiga ljuset längs Nobelvägen. Kastade den på de gråa, platta gatstenarna och trampade till genom att vrida foten ett par gånger.

 

Jonas var fullt medveten om det bisarra i denna böjelse. Att gå omkring i de sjaskigaste kvarteren i stan och agera som om man hörde hemma där. De flesta drömmer ju om motsatsen. Ett liv med rikedom, livsfrosseri, lyxresor och allt detta. Han hade inget emot det, men han upplevde någon sorts exotisk njutning med att vistas i de här utsatta miljöerna. Det var som om han upplevde allt starkare och i en annan långsammare takt. Som om lukterna av cigarett, svett, avgaser och rutten frukt var mer jordlika, närmare själva existensen än dyra parfymer eller en Bourgognes bouquet. Men innerst inne ville han tro att upplevelsen av ytterligheter fungerade förstärkande åt båda hållen. Att motpolerna berikade honom.

 

Ungefär fyra, fem gånger i månaden vigde han åt detta. Han hade aldrig berättat det för någon, ingen skulle kunna förstå. Förutom en gång. Det var på en tillställning på en av de översta våningarna i Turning Torso. Det var ett gäng unga lejon som drack, pratade, skrattade, flamsade med full intensitet. Vissa av dem hade berättat om sina märkliga böjelser, ja, vissa var verkligen absurda, men när han hade berättat om sina lediga eftermiddagar då han bytte kläder och rörde sig ibland samhällets bottenslam, hade ingen velat ta honom på allvar.

 

Sebbe hade fått ett nästan flickaktigt skrattanfall och sa något om att han inte skulle komma undan. Att han minsann också skulle berätta. Sebbe som gillade att klä sig i kvinnokläder och låta sig tas av sin sambo iklädd penisattrapp. Ingen tvekade på sanningshalten i det påståendet.

 

Dagen för rapporten var han tidigt på kontoret. Han såg hur de ekonomiska nyheterna rullade in minut för minut. Nyemission i Karo Bio fulltecknad, inköpsindex i USA oförändrat etcetera. Även om han litade på Torbjörn, kände han sig svettig och lite darrig. Torbjörn var trots allt en människa. Och han hade antagligen fått informationen av någon annan. Eller kanske flera andra personer? Det räckte kanske med att det fanns en rutten länk i kedjan. Förra gången han fick förhandsinfo av honom så var den mitt i prick. Han hade inte känt sig så här nervös på länge, bara de allra första månaderna. Se där kom den. 9.32 LKSS överträffar analytikernas förväntningar. Nettoomsättningen ökade med 37% till 864 mkr.

 

Yes! För sin inre syn såg han siffrorna föröka sig på Andradovs konto. Han lutade sig tillbaka och såg på skärmen hur värdet på köpoptionerna drog iväg. Det fick hans ådror att svälla av friskt pumpande blod. I stället för att omedelbart trycka på säljknappen, reste han sig upp och gick ut till kaffeautomaten. Han kände sig som om han hade sin värsta fiende på kornet och följde honom med rödpunktssiktet med handen på avtryckaren.

 

Ludvig stod och lutade sig över en vit plastmugg som just var på väg att fyllas. Han var på väg att ta den. Ådrorna på högra underarmen var bleka och föga framträdande under de uppkavlade skjortärmarna. Jonas kunde inte hålla sin triumf tillbaka.

”Akta dig, den där koppen är lika het som LKSS.”

 

Ludde vände på huvudet medan resten av kroppen stod lutad framför koppen. ”Jaså, har rapporten kommit.”

 

”Visst! Skitbra rapport. Framför allt finansnettot. Aktien sticker nio procent. För att inte tala om alla optioner…”

 

Ludde plockade upp sin platskopp och verkade för ett ögonblick inte bry sig om att den brände fingrarna.

 

”Optioner? ”

Att man då och då köpte ett mindre antal optioner till speciellt riskbenägna kunder var i sig inget ovanligt, men att göra det i större omfattning ansågs oerhört djärvt. För att inte säga dåraktigt.

 

”Just det. Massor av optioner. Om ett ögonblick ska jag casha rubbet.”

”Visste du något?” frågade Ludde.

”Jag tog en kalkylerad risk baserad på analyser av några nyckelområden. Någon gång då och då måste man fullt ut göra det man tror på.” Han verkade nöjd med Jonas svar. Jonas tryckte på knappen för svart kaffe.

 

Då skrek någon till. Luften tjocknade av svett, utrop och häpnad. Jonas kastade en blick på den fulla kaffemuggen i automaten. Stod paralyserad en stund innan han halvsprang till sin terminal. Bokstäverna på skärmen var kolossala, svarta och brutala. Stor jordbävning i Kalifornien. Stora delar av San Francisco utplånat. Hundratusentals döda.

 

Börsen pekade på minus tretton procent. Konjunkturkänsliga LKSS på drygt minus arton. Mäklarrummet fylldes av intensiva och ekande knapptryckningar. Jonas kände att allt var för sent. Han var snarare handlingsförlamad, apatisk. Lutade sig tillbaka i stolen och läste rubriken en gång till.

 

Efter en stund sålde han, förlusten till trots. För sin mages skull, för sin andnings skull för sin mentala hälsas skull. Optionerna låg på minus 30-38 procent. Att försöka förklara för Andradov var inte lönt. Att beskriva att det var rätt tänkt men att omständigheterna spelat honom ett elakt spratt, var inte att tänka på. Det enda han var intresserad av var resultat. Åtminstone var det den bilden som chefen förmedelat till honom.

 

Med lätt ostadig gång vacklade han tillbaka till automaten för att plocka upp sitt avsvalnade kaffe. När han tagit upp den tunna muggen som bågnade en aning under trycket från fingrarna greps han av någon sorts äckel. Kanske var det orsaken till att muggen gled ur hans hand och landade på golvet.

 

Ludde kom förbi och trampade i det utspillda kaffet.

 

”Hann du sälja?”

 

”Fan heller. Varför, varför i helvete skulle man flytta kaffeautomaten till er avdelning? Hade den stått kvar borta på min avdelning, hade jag hunnit sälja innan de där plattorna började djävlas.”

 

Ludde verkade varken skadeglad eller förstående. ”Du vet väl att kaffe är djävulens dryck.” sa han.

Sen gick han utan en enda gest eller min. Att servera kaffe på ett ställe där girighet var en dygd är väl fullt logiskt. Jonas fick inte mycket gjort den dagen. Men han kände inte att han kunde gå hem tidigare en sådan dag. Så han satt där med tomma ögon framför sin skärm och blev åskådare till andras koncentrerade, upplysta blickar, till deras växande svettsvulster under armarna, till deras kakofoni av könsord och jubel. Viktor hade reagerat blixtsnabbt och fått ett stort antal poster i ett amerikanskt byggbolag. I den enda sektor som steg denna avgrundsmörka dag.

 

Klockan nästa dag ringde 6.30. Då hade han redan varit vaken en bra stund. Han hade hittat två små svarta fläckar i taket. Kunde det vara blaffor efter myggor, färgstänk eller något helt annat. När han väl gick upp, brydde han sig inte om att ta reda på vilket.

 

En stund senare ringde han till telefonsvararen på jobb för att sjukskriva sig. Men han fick inte fram ett ljud. Stod där med munnen öppen utan att säga något. I stället la han på. Han gick direkt bort till svenssongarderoben, han kastade sig inte över datorn för att se hur utvecklingen varit i Asien under natten. Inte heller gick han i på toa för att tvätta sig och raka sig. Utan han satte sig i köket, klädd som en svartjobbare. På hallmattan låg tidningen orörd. Han tog den försiktigt i kanten och förpassade den vikt ner i högen med äldre exemplar. Även om det inte var hans avsikt att läsa rubrikerna, kunde han inte låta bli att se de köttiga svarta bokstäverna. Döden i Kalifornien. Hur stavades det egentligen? Med K eller C? Kanske var båda varianterna godkända. Det var ju egentligen samma sak med Kanada.

 

Strax efteråt lämnade han Västra hamnen till fots med rockkragarna uppfällda. Det var en kylig morgon, men dessbättre befriad från den hårda blåst som ibland härjar vilt i Malmö med omnejd. Han gick ner mot Centralstationen. En massa vanliga människor. Studenter, byggjobbare, servitörer, socialarbetare och sjuksköterskor som skulle med tåget. Eller kom med tåget. Han ställde sig och tittade på den elektroniska listan över avgående och ankommande tåg. Snett till höger om honom låg en fimp och glödde. Långsamt böjde han sig ner och tog upp den. Han fingrade på den, men slängde den ifrån sig igen.

 

Han gick vidare till Drottningtorget och de vackra jugendhusen. Han lät sin högra hand känna trädstamsformationen som utgjorde inramning till en av portarna. Plötsligt kände han hur han lutade sig mot den med hela sin tyngd. Hans båda händer mot den skrovliga betongbarken. Fötternas tyngd låg på tårna. Det var som om den tunga känslan av skuld och ansvar transporterades ut i armarna och vidare till trädstammen som sög upp den.

 

Men så kunde han inte stå. Han gick vidare mot Drottninggatan och tog sedan några tvekande steg in på ett fik. En ostbulle med en torr paprikaskiva, ett par koppar kaffe och en tidning att försjunka i. Och bara okända människor.

 

En två dagar gammal Sydsvenskan med ett personporträtt på en kvinna som fyllde 40. Nästan som ett reportage i en veckotidning. Han aktade sig noga för all informationskontakt med det som hänt i Kalifornien. I stället tog han fram sin dagbok med plastpärmar. Skrev ett par meningar, Lät pennan rulla mellan fingrarna och skrev ytterligare någon mening, Två målare i arbetsklädsel tog plats bakom honom. Han satt lite på halvspänn, då han var rädd att de skulle börja tala om det som hänt västerut.

 

Han föreställde sig att den tystnad som infann sig just då de satt sig ner berodde på en tugga på ostbullen och en kaffedrickande.

 

”Men vad fan ska man göra?” sa den ene på bruten svenska.

”Vi har ingen rätt, de gör som de vill. Och ändå vet vi.”

”Fast vad spelar det för roll. Vi kan inte göra något. Även om vi vet vem som sitter högst av alla i detta pyramidspel.”

”Visst, brottslighet finns i alla kulturer, men inte på detta sätt. Det är något annorlunda.”

 

Jonas kunde inte låta bli att lyssna på dem. Han älskade fantasieggande brottstycken av främmande samtal. Kort paus, dags för en tugga och en munfull kaffe.

 

”Men du, jag vet vem som sitter på toppen. Det är den där jävla ryssen.”

”Men vad fan är våra löner för honom. Det är ju sådana som han som köper hela jävla fotbollslag. Och så vill han inte betala oss. Så blåser han oss.”

”Jävla Andradov.”

 

Jonas höll andan. Först kände han sig förföljd, sedan en aning nyfiken. Nyfikenhet blandad med något beskt och sörjigt.

”Tyst, han kan höra dig. Han har tusen öron och ögon.” En harkling.

 

Bulltugg och kaffesörpel. Ett häftigt andetag. Två koppar sattes ner på bordet med eftertryck. Sekunderna senare stängdes dörren bakom honom.

 

Jonas mobil vibrerade. Han kastade en snabb blick och konstaterade att det var chefen. Att svara vore otänkbart. Det var väl i och för sig inget förvånande över att Andradov, eller rättare sagt någon av hans bulvaner, blåst några småjobbare. Inte sympatiskt, men inget chockerande. Han tog fram sin iPhone och googlade hans namn. Massor av träffar och flera artiklar. Tydligen var han involverad i en hel del byggen i Sverige. Det insinuerades också att han hade ett par mord på sitt samvete. Så här stod det i en artikel i DN:

 

Namnet Andradov verkar intimt förknippat med ekonomisk brottslighet, bedrägerier och allehanda verksamhet i den undre världen. På senare tid har dock försökt göra sig ett namn i storföretagens styrelserum. Men hittills, trots att han aldrig blivit dömd för något brott, har han inte lyckats bli accepterad.

 

Det var fortfarande förmiddag. Hur denna dag skulle sluta visste han inte. Skulle han fortsätta vara en vagabond eller skulle han övergå till att vara sitt gamla jag, Jonas Aureus. Allt var både kväljande hotfullt och skirt förhoppningsfullt. Kanske händer inget idag ändå, tänkte han. Men snart, snart måste det hända något.

 

Han drog på sig sin klassiska keps och gav sig iväg till Malmös gator. Långsamt gick han gator kantade av gråa fabrikslokaler, sybehörsaffärer och halvt dolda kaféer. Han tittade länge på alla människor som han mötte. En äldre kvinna vars tunga kropp kämpade fram böjd över en rollator, en ung tjej med cigarett, grå joggingbyxor och oren hy. Samt den ensamme sextioårige mannen med påsar under ögonen såklart. Deras blickar var livlösa och de verkade inte se mer än någon enstaka meter framför sig.

 

Knappast någon tittade tillbaks. Vilka filmer spelade upp i deras inre? Visst var de allihop osannolikt alldagliga och ointressanta, men ändå skulle han vilja besöka dem i deras hem. Dricka en kopp kaffe med dem, prata med dem, lyssna på dem, låta blicken vandra över deras bokhyllor, känna hur deras hem luktade.

Malmös trottoarer var belagda av stumma grå, fyrkantiga plattor. Färgen skiftade från ljusare grå till mörkare. Här och var fanns tillplattade, uttjänta tuggummin som kunde vara vita, rosa eller kanske gröna. Men alltid smutsiga. Han stannade och tittade i ett par skyltfönster på vägen. Iklädd sina mäklarkläder, skulle han tänkt annorlunda, analyserat vilka varor som var på gång, vilka vindar som blåste och vilka ekonomiska slutsatser man skulle kunna dra av det. Överallt kunde det finnas ledtrådar till vilket nästa drag skulle bli. Men så tänkte han inte idag. Han stod länge och tittade in i en badrumsaffär. Ulliga rosa mattor, skåp med glas, vaskar av olika slag. Vem intresserar sig för sådant?

Trots att han inte riktigt förstod varför själv, gick han in. En kvinna på några och fyrtio i ljust kort hår, klädd i vinröd jumper och svart kjol som slutade just ovanför knäna, kom emot honom. Vad skulle hon säga?

 

”Kan jag hjälpa till med något?” sa hon och sköt fram hakan.

”Jag tänkte bara titta lite”, sa han och började öppna badrumsskåp och kolla priser. Som om han brydde sig. Är man ensamstående och tjänar runt åttio papp i månaden, bryr man sig verkligen inte. Vad skulle hon säga nu?

”Det där badrumsskåpet är från Gustavsbergs senaste kollektion.”

 

Senaste kollektion? Hur ska man utveckla något så tidlöst som ett badrumsskåp. De har väl sett likadana ut sedan romartiden. Vissa saker kan man bara inte förbättra i någon nämnvärd utsträckning. Som hammaren till exempel.

 

”På vilket sätt är det en utveckling från deras tidigare kollektioner?”

”Om du ser på designen så är den ganska annorlunda. Titta bara på glashyllorna på utsidan.” Hon tittade på honom med en efterblick som fick honom att tänka på sin lärarinna i lågstadiet.

Ja, det är klart designen kan man ju alltid trolla med.

 

När benen kändes lika nedslitna som Münchhausens vinthunds, drog han sig hemåt. En dag i gränslandet. En overklig dag trots att de värkande benen kändes påtagliga. Morgonens spännande dofter hade förvunnit och en tjock klump i magen växte. Den skulle inte försvinna även om han drack eller hade sex. Möjligen luckras upp i kanterna. Men inte mer.

 

En dryg halvtimme senare hängde han in sina kläder i den bakre delen av garderoben. Han stod där naken framför toalettspegeln och stirrade på sig själv. Efter ett ögonblick kändes det som om han var på väg att tränga in under huden, bakom de lätt toviga ögonbrynen, under bröstet som andades, men då öppnade en stojande granne dörren och allt blev som vanligt. Istället fördes han tillbaka till det yttre. Till sina ögon som varken är stora eller små. Till sitt mellanblonda hår och sin frisyr som aldrig kan bestämma sig hur det ska ligga. Egentligen var det väl bara den bulliga och lite köttiga näsan som tagit ställning.

 

Han la sig tidigt och vaknade förvånansvärt utvilad. Utan att tänka närmare på saken, satt han vid sitt mäklarbord i god tid. Kollegerna undrade, tittade forskande. Han blev inkallad till chefen. Berättade en rörande historia om hur hans mamma blivit hastigt sjuk. En dramatisk och gripande berättelse som förmådde allas irritation att övergå i ett medlidsamt nickande. Hans redogörelse snittade likt en skicklig kirurg bort chefens uppdämda ilska.

 

Hans berättelse hade alla ingredienser som behövdes – dramatik, pausering, suckar… Det var egentligen inte konstigt för han hade själv hört den många gånger. Hans mamma berättade den flera gånger för grannar och väninnor. De gånger hon gjorde det, ändrades hennes röst, hon blev flammande röd kring halsen, hennes ögon blev fuktiga… Ja, det var som om hon var centralgestalten på scenen i en grekisk tragedi. I denna berättelse var det hennes mor, hans mormor, som allt kretsade kring.

 

Efter en stund tog han fram Andradovs portfölj; ingen glad läsning, endast 62.345.435 kr återstod av de insatta 100 miljonerna. Vilka möjligheter hade han? Krypa till korset och bli offentligen avrättad? Kanske rent av bokstavligt med tanke på vem han hade att göra med. Chansa för att vinna tillbaka det han förlorat? Tala med chefen om det? Fast där var all sympati uteslutet. Han hade helt enkelt brutit mot reglerna genom att tänka kortsiktigt och köpa alldeles för mycket optioner. Han gick ur portföljen och började läsa Dagens industris hemsida. Plötsligt kände han värmen från en annan kropp helt intill sig. En ljusblå skjorta och en Rolex-hand som lyftes upp och placerades på hans axel.

 

”Hörrudu, Andradov ringde precis. Eller rättare sagt någon ur hans stab, naturligtvis. Han vill ha koderna för att komma in och kolla på portföljen.”

”Mmm, men om han gör det kan han ju rent av börja köpa och sälja själv. Utanför min kontroll. Och rent teoretiskt åtminstone, skulle han kunna hålla mig ansvarig. Det känns inte som ett säkert sätt att hantera våra affärer.”

 

Chefen lät Rolexhanden smeka sin tredagarsstubb.

”Då får vi göra ett speciellt avtal”, sa han.

 

Jonas vände på stolen så att han befann sig mitt framför honom. Han såg chefen strax underifrån och konstaterade att hans skäggstubb slutade tvärt strax under hakan.

 

”Då är det väl bättre att jag skickar honom en veckorapport med uppgifter om vad han har. Sen kan han ju alltid skaffa sig en egen portfölj och leka med, eller hur?”

”Ja, det har du rätt i. Jag ska föreslå det. Och då kan du ju, förutom portföljvärdet, i din veckorapport ange vilka affärer du gjort för hans räkning.”

 

Att förfalska en rapport av det slaget var inte svårt. Egentligen behövde han bara gör det en gång. Efter det handlade det om rutin. Alla brott begås i någon mening bara en gång, intalade han sig själv.