Olsson från Eslöv

Noveller

 

 

 

Olsson från Eslöv

 

 

 

Det var en solig augustieftermiddag och Olsson hade satt sig ner på en sliten trädgårdsstol utanför sin livsmedelsbutik i Eslöv. Att hans hårfäste var fuktigt av svett orsakades sannerligen inte av ett högt arbetstempo. Tvärtemot. Han hade sett hur omsättningen krympt år från år. Skulle det fortsätta så här ett tag till, var det väl lika bra att slå igen.

 

Olsson tog sig en klunk av sin zingo och tittade neråt vägen. En bit bort fanns en ICA-butik. De hade nära nog samma sortiment som han; och de var inte billigare. Men det fanns en påtaglig skillnad. Mårtensson som drev ICA-butiken navigerade fram i den senaste mercedesen, medan Olsson rattade en halvrostig opel. Vad tusan skulle kunna locka kunderna över till honom?

 

När han kom hem på kvällen hade hustrun stekt fläskkotletter. Det brukade hon göra minst en gång i veckan, antingen på onsdagar eller torsdagar. De tuggade i stillhet, var och en försjunken i sig själv. Mest för att bryta tystnaden, torkade Olsson sig på servetten och sa:

 

- Jag vill inte känna mig som en förlorare, men fortsätter det så här, måste vi slå igen. Han talade alltid om vi när det gällde affärsinrättningen, även om hans fru inte hjälpte till så ofta numera. Hon hade ju problem med sin gikt.

 

- Du får väl hitta på ett jippo av något slag. Alla älskar spel och alla älskar att vinna. Kan du göra något av det?

 

Hon satt med papiljotter i håret och var egentligen ointresserad av att föra en konversation om livsmedelsbutiken. Kanske var hon inte intresserad av att konversera alls. Det såg mest ut som om hon väntade på att måltiden skulle vara slut, så att hon skulle kunna sätta sig framför tv:n.

 

Efter en stund satt de där båda i soffan och tittade på ett frågesportprogram. En klocka ringde högt och länge, programledaren log brett och sa:

 

- Se där du fick en dubbelchans. Svarar du rätt får du dubbla ditt belopp och får hela 200.000 kr, men svarar du fel kammar du noll. Vad gör du?

 

- Men chansa då, sa hans fru. För nästan första gången den kvällen tittade hon på sin make.

- Ja, hon har ju kunnat alla de andra frågorna. Hon har väl en bra chans att klara denna också.

 

Tjejen i rutan såg lite pressad ut, men förklarade att hon ville fortsätta. Hela publiken jublade.

 

- Ser du, alla jublar. Svenskarna älskar spel. Precis som asiaterna.

 

- Gillar asiater spel? frågade han.

 

- Jamen, se på grannen. Han lirar ju på hästar varje vecka. Och de som har butiken på Storgatan. De spelar väl på allt. Hästar, lottor, fotboll, keno…ja, allt.

 

Det dröjde några sekunder, men sen fick Olsson en idé. Något som längre fram skulle komma att göra honom till den massmedialt mest omsusade personen i Eslöv.

 

Det började tidigt nästa morgon med att Olsson släpade iväg ett par av de halvtrasiga flipperspel han haft stående i garaget. Såna där bra-att-ha-grejor, hade han tänkt. Och visst fick han rätt. Efter mycket släpande, pustande och ett par zingo, var maskinerna på plats i butiken. När han väl stod där med alla dessa åbäken, undrade han om hans idé egentligen hade varit så bra. Flipperspel från femtiotalet, var kanske bara ytterligare ett spadtag i graven, tänkte han. Dags att ringa Theo!

 

Theo var en man på dryga sjuttio. Visst, han hade haft lite problem med hjärtat, men hans förmåga att skruva ihop, isär och koppla in och ut var helt oförstörd. Han hade verkligen upphöjt elektroniken till en konstform. En stund senare var de igång med ett lite annat projekt än det som Olsson tänkt sig från början. Det resulterade förvisso i att affären fick stänga i två dagar, men vad gjorde det.

 

När det väl var dags att öppna på nytt, gjordes det med hopp om grandiosa vinster för alla som gjorde sina inköp där. Det gick till på så sätt att i genomsnitt var trettionde besökare som handlade över 200 kronor skulle slippa betala. Slumpen lät då ett gigantiskt maskineri av ljus och ljud, konstruerat av flipperspelen, göra alla uppmärksamma på att den som just då skulle betala, slapp. Han eller hon fick alla varor gratis! För säkerhets skull hade Theo placerat en liten dosa under disken, osynlig för kunderna. Där kunde kassören, alltså Olsson se om den som just skulle betala var i färd att vinna. Han fick fem sekunder på att avstyra den kommande kaskaden av ljus och ljud.

 

- Och om du vill framkalla vinst, kan du bara trycka på den gröna knappen. Det vill säga om du vill leka Gud, som Theo hade uttryckt saken.

 

Till en början var det inte så många som tog notis om de flashiga reklamaffischerna och det märkliga spektaklet, men redan på sena eftermiddagen kunde en tydlig tillströmning märkas. De första kunderna vann ingenting, men när Olsson bedömde att kön var den största på flera år – hela fyra personer - då slog han till och tryckte på den gröna knappen. Kunden som vann, en parant dam i fyrtioårsåldern solbrillorna i pannan, sjåpade sig som en nykändis framför fotograferna.

 

Efter stängningsdags dröjde sig Theo kvar. Han öppnade en pucko och satte sig på kontoret. Någon minut senare tittade Olsson in med en zingo i näven.

- Fan, vad kul! Så roligt har jag inte haft sen Gud vet när! Och du, såg du den där kvinnan som vann. Vilken uppvisning i glädje. Det var som om hon var en nyupptäckt filmstjärna som nyss stigit av planet i Los Angeles.

- Visst har det varit en spännande dag! Men du, jag måste fråga, lät du slumpgeneration avgöra vem som skulle vinna eller hade du ett finger med i spelet.

Olsson tog en klunk av sin läsk, torkade sig om munnen och tog till orda:

- Både och faktiskt. Vi hade två vinster idag, den där filmstjärnan och så den där mannen i sextioårsåldern med basker; den ena framkallade jag, men inte den andre.

- Jag stod en bit bort och tittade på dig när det var den där kvinnans tur. Och nog sjutton verkade det som om du kollade lite extra med blicken åt dosans håll.

- Ja, du vet, jag är ju inte så van än så länge. Men det kommer. För att få balans i hela skapelsen, avböjde jag en vinst också. Det var när det där paret Ljungberg var här. Jag kände hans far och det var ingen trevlig bekantskap.

- Men känner du inte att du sätter dig över Guds vilja, när du manipulerar på det sättet? Jag menar, du kanske går emot hans plan.

- Jamen, det är ju du som försedde maskineriet med de där knapparna. Annars hade jag ju aldrig haft möjligheten. Då måste du väl ha tyckt att det var ok.

 

Theo trummade med fingrarna på sin pucko. Han sa inget utan satt försjunken i sig själv. En stund senare gick han med bestämda steg därifrån.

 

Det visade sig att den blinkande flippermaskinen som plötsligt delade ut gratisköp var ett kap för Olsson. Några dagar senare stod det om honom i lokalpressen och en vecka senare var det ett reportage om honom i Sydnytt. Som första inslag efter signaturen, framträdde en tämligen tanig man med svart slickat hämthår.

- Jag ville göra min insats för att sätta Eslöv på kartan, sa han och såg ganska uttryckslös ut.

- Men visst är det väl ändå ett jippo som handlar om att tjäna pengar? frågade reportern.

Med micken ovanför sig och en stor kameralins i fajset, kände han sig som en politiker. Till sin egen förvåning fällde han följande yttrande samtidigt som han höjde blicken och tittade rakt in i det tunnelliknande mörkret:

 

- Pengar är en nödvändig ingrediens för oss alla. I vårt samhälle klarar ingen sig utan. Men tillvaron består av så mycket mer än så. Den är ett stort outforskat äventyr som man tyvärr med växlande ålder ser förlora färg efter färg. Men vi kan återvinna färgerna och det är det jag försökt göra med hjälp av mina ombyggda flippermaskiner och lite spänning.

 

I ett nafs blev Olsson en kultfigur i Eslöv. Hans uttalande om att sätta Eslöv på kartan och hans tankar om att återvinna färgerna i livet blev utgångspunkten för många samtal, mer eller mindre seriösa i stan. Redan två dagar efter Olssons mediaframträdande kom folk och ville filma honom. Vid ett tillfälle framträdde han sittande på sin slitna trädgårdsstol i solnedgången med en zingo i handen. Filmaren frågade honom vad han gillade mest i livet.

 

- Eslöv. Folket, solen, husen, min affär, kyrkogården. Ja, också min zingo, såklart.

 

Redan samma dag låg filmklippet på youtube. Med länk till den nya hemsidan eslove.se. På den senare hade någon gjort en samling av diverse citat som tillskrevs Olsson. En del var färskvara, medan en del andra sades vara resultatet av efterforskningar. Mat är livets föda, Ungerska korvar till extrapris – extra långa, Fram för damstrumpor i lättmetall, Kasta upp dagskassan till vår herre och se hur mycket han vill ha.

 

Olsson hade bara en vag aning om vad hemsidor innebar. Youtube hade han aldrig hört talas om. Men för att inte verka vara efter sin tid gav han följande svar när en lokalreporter frågade honom om hans inställning till hemsidan och klippet:

 

- Jag är för den moderna tekniken. Min far var bonde och jag såg traktorn födas, alltså den självgående traktorn. Den har betytt så satans mycket för oss här i Skåne. Och vad vore Eslöv utan sin finaste biograf – Rio. Där satt jag och hustrun och pussades för ett antal år sedan. Undrar om inte vårt inristade hjärta finns kvar.

 

Som åskådare var det omöjligt att avgöra när Olsson skämtade och när han var seriös. Nästan alltid hade han ett så uttryckslöst ansikte att få ledtrådar gavs.

 

Redan samma kväll invaderades Rios bakre bänkradar av massor av människor med ficklampor. Någon sa sig ha funnit ett inristat hjärta på ett armstöd på stol 17 rad 9. Uppståndelsen blev stor, men innan man hade börjat diskutera kol 14-metoden, uppenbarade sig biografvaktmästaren och informerade om att alla stolar, inklusive klädsel, byttes ut i början av 70-talet. Ett tjugotal personer, främst män, vandrade från platsen med slokande ficklampor.

 

Ulla, Olssons fru, ställde sig först tveksam till all massmedial uppmärksamhet, men efter ett tag började hon trivas i rollen. Så när en känd svensk damtidning, ville göra ett reportage kring hur hennes del i jippot, hur deras liv hade förändrats med mera, blev hon glad. Hon fick bl.a. berätta om något hon sysslat med i alla år, redan som bylting. Nämligen att sylta och safta. En annan veckotidning tog också fasta på hennes kunskaper just när det gällde detta och gav ut Saft- och syltsuccé med Ulla. Innan reportageteamet drog iväg, passade Ulla på att berätta att hon dessutom var en höjdare på bärlikörer.

 

- Fast det var ju inte det första jag ville berätta. Det skulle kanske inte ge ett så bra intryck.

 

Nu hälsade många kända och okända ansikten på henne på stan. Till och med fabrikör Litzells fru gav henne en lätt nick då de korsade varandras vägar utanför hotell Sten Stensson Sten.

 

En lördagsmorgon ringde Oskar, deras ende son. Han bodde sedan snart tjugo år tillbaka i Stockholm och var verkligen inte flitig med att höra av sig. Den vanligtvis tämligen flegmatiske Oskar lät nästan andfådd av upphetsning:

 

- Det här är stort! Man talar om er i Stockholm. Fattar ni!

 

Samtalet utmynnade i att Oskar skulle ta sig ner med tåget redan samma dag för att tillbringa några dagar i den sydsvenska staden. Han gick med bestämda steg direkt från stationen till affären. Utanför Olssons liv, öppnade han ett större sidofack i väskan och tog fram en större mängd papper. Oskar började dela ut papper till kunder som just kom ut från affären. Han försedde dem också med penna och ett tjockt pappunderlägg med pappersklämma.

 

En del var inte så intresserade av att vara med i en marknadsundersökning, men när Oskar berättade att tre vinnare skulle dras ur alla de fullständigt ifyllda formulären ökade intresset. En del frågade inte ens om vilka vinsterna var, utan nästan ryckte ett papper ur Oskars hand. Ett par stycken, till exempel den långtidsarbetslöse Lagerström, frågade dessutom om man inte kunde fylla i flera formulär.

 

- Ja, man känner att man vill dela med sig av allt viktigt, förklarade han.

 

Senare samma kväll serverades fläskkotletter med kokta potatis och brun sås i det Olssonska hemmet. En bit salladsblad och en tredjedels tomat lyste upp tallriken. Oskar satt med sin pappershög vid matbordet. Han tog en tugga av maten, la besticken åt sidan, började läsa och notera på något som han kallade för kontrollblad. La ifrån sig pennan, fångade en bit kotlett på gaffeln, stoppade den i munnen, gjorde en anteckning och så vidare. Ulla undrade hur det egentligen var med honom, hur livet i Stockholm var, men mer än två ord i svar åt gången lyckades hon aldrig få.

 

Samtidigt som Oskar tuggade på sin sista bit kotlett, tog han till orda. Han tog ett djupt andetag, tittade på sina eslövsföräldrar för att förvissa sig om deras uppmärksamhet.

 

- Nu vet jag! Nu vet jag hur vi ska vidareutveckla det här konceptet.

 

Nu hade alla slutat tugga.

 

- Straff! Det är nyckelordet. Vi ska erbjuda vinster, men också straff. Man kan, om slumpen bestämmer så, bli skyldig att få betala för dubbelt så mycket som man handlar för. Enkätsvaren visar tydligt på att folk vill ha fler vinster och samtidigt några förluster, straffbetalningar, då och då.

 

Olsson hade fått en bit kött som fastnat mellan två av kindtänderna. Han försökte få bort den med hjälp av tungan, innerkinden och saliv. Han funderade på vem han skulle straffa om han fick tillfälle till det. Samtidigt kände han sig ibland illa till mods vid tanken på att det ibland var han som framkallade och avförde vinster.

 

Senare samma kväll kallade Oskar till något som han kallade för familjeråd. Så där satt dem vid det runda bordet i vardagsrummet. Till och med tv:n var avstängd. Oskar började med att ösa beröm över sina föräldrar. Ulla och Evald Olsson satt som förstenade av förvåning när deras son talade om hur duktiga de varit i fråga om marknadsföring, vinstmaximering och pay-off tid. Ganska raskt gick han dock vidare till att tala om konceptutveckling och expansionsplaner. Han klappade den digra hög av vita papper, marknadsundersökningen, som låg bredvid honom och sa:

 

- Låt oss lyssna på kunderna. De älskar konceptet. Men de flesta vill ha det där med risk för förlust också. Hur stark soliditet har ni?

 

Ingen av föräldrarna svarade. Olsson funderade ett ögonblick på om det var solidaritet som Oskar menade.

 

- Vad jag undrar är om ni har stålar att bygga ut och bygga om butiken? fortsatte han.

 

- Alltså vi har ju 15000 kr på banken, svarade Ulla.

 

Nästa morgon satt de tre mittemot två banktjänsteman på SEB:s kontor.

 

- Hjärtligt välkomna till oss. Vi har följt er konceptutveckling och framgångssaga på nära håll. Det är en glädje för oss att se ett sådant entreprenörskap, med en sådan unik idé alltså. Egentligen är det inget komplicerat men många av de bärande företagsidéerna är inga nobelprisprodukter. Men de lägger grunden till mycket framgångsrika företag. Här vid min sida har jag min kollega Emil Sonesson, ansvarig för aktiebolagsbildning. Berätta varför du är här, Emil.

 

- Jo, låt mig först också gratulera till ert unika koncept. Jag vet att ni herr Olsson i diverse intervjuer uttryckt er önskan att sätta Eslöv på kartan. Att ni vill bidra till bygdens utveckling. Och därför vill vi stödja er i era ambitioner. Vi vill ombilda ert företag Olssons livs till ett aktiebolag och släppa in en liten del nya ägare. En private placement med andra ord. Till att börja med har vi skissat på ett nytt namn: Alea Foods & Beverages.

 

Emils framställning avbröts av en ung tjej i ganska kort kjol, svarta strumpor och högklackade skor som leende serverade zingo ur champagneglas till alla. Olsson funderade på om hon inte skulle få vinna gratisinköp om hon någon gång råkade visa sig i hans affär. I det ögonblicket höjde de unga lejonen från banken sina champagneglas och skålade. Oskar flämtade och sörplade av förtjusning.

 

Omtöcknade av himmelsblåa framtidsvisioner och zingo, stapplade de tre ut från banken. Den kvällen blev det inga fläskkotletter på den slitna vaxduken i köket utan en trerätters middag på Hotel Sten Stensson Sten. Visst var det jättegott, tyckte det äldre paret, men de kände sig en aning bortkomna. Ulla var lite osäker på om hon hade rätt dresscode. Kanske var det lite väl tantigt med det uppsatta hår hon hade. Oskar däremot njöt för fulla muggar. Efter maten beställde han en extra fin konjak. Han hade dessutom hunnit med att köpa en ny kostym på eftermiddagen. Så nu såg att ut som en riktig herreman där han satt tillbakalutad på stolen med sin cognac framför sig. Cigarren fick han ta på verandan efteråt.

 

Redan om ett par dagar skulle butiken få en ny kassa – och en ny person skulle anställas omgående. Problemet var bara hur man skulle lösa det där med det dunkande flipperljudet och de blinkande ljusen. Att hitta fler flippermaskiner från 50-talet var nog ingen smal sak. Och hur skulle man göra med den nye anställde, funderade Olsson. Skulle han invigas i det hemliga spelet under Olssons kassa. Nu hade det blivit en sån jättegrej att om han blev avslöjad skulle han och hans familj tvingas i exil.

 

På kvällen försökte Olsson få tag på Theo för att rådfråga honom om det elektriska. Men han gick inte att få tag på. Antagligen bodde han ute i sin stuga ute på Österlen. Riktigt var den låg visste han inte.

 

Tidigt nästa morgon började man inrättandet av en ny kassa och disk i affären. Det betydde att man fick flytta på djurfodret. Tills vidare fick det stå längst in i butiken vid sidan om pantautomaten. Den dagen lät Olsson slumpen helt och hållet avgöra vem som skulle vinna. Vid ett tillfälle var han på vippen att förhindra att en av hans gamla griniga grannar från förr, Jansson, skulle vinna, men hejdade sig i sista stund. Den där Jansson hade väl inte satt sin fot i Olssons affär på 20 år. Men nu passade det! Fast han var ju långt ifrån ensam om det.

 

På eftermiddagen kom en välklädd snubbe från banken och presenterade honom för Lucio Ferrer som de ville skulle börja jobba hos honom redan dagen efter.

 

- Men du får själv ha ett samtal med honom och se om kemin stämmer, som mannen i kostym uttryckte saken.

 

Så framåt kvällen satt sig Lucio och Olsson sig ner på varsin trädgårdsstol i närheten av affären. Den orangea linjen i horisonten utgjorde en utmärkt fond till de två männens zingoflaskor.

 

- Den här läsken har jag aldrig smakat förr, men den var ju pulig, utbrast Lucio.

 

Det var första gången på många år som någon i Olssons närhet kommenterat denna högt älskade dryck. Han spände ögonen i Lucio och betraktade varje rörelse, blick och tendens till muskelryckning i hans ansikte. Några sekunder förflöt och Lucio började känna sig obekväm:

 

- Jag menar att den är skitgod helt enkelt, förklarade han.

 

Resten av samtalet var en formalitet. Lucio skulle börja redan nästa morgon. Trots att han hade ett utländskt namn, hade han samma eslövsdialekt som Olsson själv. Fast ibland hade de inte samma ordval.

 

Nästa dag drog den lilla affären stora rubriker igen; men nu var de av ett litet annat slag:

Etniska eslövskvinnor under 40 storvinnare i Livsmedelsbutik.

 

En journalist hade hållit sig i närheten av utgången under ett par dagar och gjort en undersökning om vem det var som brukade slippa betala för sina inköp. Det hade framkommit att gruppen etniska eslövskvinnor av något yngre modell var klart överrepresenterad. En stund senare uppenbarade sig två allvarliga män i kostym i affären. Stackars Lucio fick klara sig själv i en halvtimme. De två männen representerade den nybildade styrelsen för Alea Foods & Beverages. Olsson kände dem flyktigt då han hade blivit presenterad för dem på banken bara någon dag tidigare.

 

De satte sig på det lilla kontoret. Den ene, som var en lätt fetlagd man med ett godmodigt utssende, tog till orda:

 

- Du har säkert läst tidningen nu på morgonen. Om det är så att vissa grupper gynnas vid det här lotteriet, om du förstår vad jag menar, så kommer det att bli ytterst besvärande för oss.

 

- Ja, ytterst besvärande, fyllde den andre mannen i och stirrade stint på Olsson. Han såg stel och allvarlig ut. Mer som en bodyguard än som en man från en företagsstyrelse.

 

- Hur ligger det till? Finns det ett element av svaghet i systemet? Finns det någon möjlighet att manipulera?

 

Olsson kom ihåg när han var liten grabb och slöjdläraren förhörde honom om den där rubanken, nummer sju, som någon i klassen hade haft sönder. Trots att det var han som var skyldig och trots att slöjdläraren var en man med pondus och auktoritet, hände något med den unge Olsson. Han fick på ett gudomligt sätt något lugnt och djävulskt över sig. Med lugn, sinnesnärvaro och blicken fäst på läraren, berättade han ingående om hur han först tagit rubank nummer sju, men sedan, då han tyckt att dess blad inte var så vasst som han önskat, bytt ut den mot nummer sex. Till sin stora förvåning berättade han också detaljer som till exempel att sexan liksom låg bättre i handen. Han avskrevs direkt från alla misstankar.

 

Det tog en sekund för honom att finna detta övertygande lugn, men sedan fällde han följande yttrande:

 

- Mina herrar, det är en fröjd att se er här i affären. Det gläder mig att ni tar en sådan aktiv del i företagets utveckling. Självfallet har jag inget att dölja. Undersökningen är inte statistsikt säkerställd. Det är helt enkelt för lite material för att man ska kunna säga något över huvudtaget.

 

Att varje dag, år ut och år in titta på Aktuellt och ta del av intervjuer med politiker hade tydligen satt sina spår. Uttryck som inom den statistiska felmarginalen och statistiskt säkerställd var dock hämtade ur valvakorna. De brukade användas av den där statsvetaren i lusekofta på ettan.

 

De två männen var tysta några sekunder. Tittade på varandra.

 

- Det känns tryggt att höra, men vi skulle vilja skicka hit en elektriker som tittar över systemet sa den fetlagde.

 

- Lyssna nu här, sa Olsson. Min far härstammade från Småland och han lärde mig hålla i slantarna. Att slösa pengarna på en massa elektriska kontroller är meningslöst. Systemet fungerar perfekt. Det är inte gjort av mig utan av en mycket skicklig elektriker.

 

De två männen lät inte helt övertygade, och de gick med orden att de skulle återkomma om några dagar. Resten av den dagen var Olsson inte sig själv. Han drack mer zingo än någonsin och han kunde inte koncentrera sig på vem han skulle låta vinna eller inte. På kvällen ringde han Theo upprepade gånger utan svar. Han funderade på hur han skulle kunna hitta honom. En stuga någonstans på Österlen, säkert utan telefon. Han hade en son, men denne hade dött några år tidigare. En väldigt speciell son som jobbat som snickare men som mest utmärkt sig som talare och uppviglare. När han dog blev Theo mer arg än ledsen. Fast Olsson kände inte till de exakta omständigheterna. Bara att några tyckte att han började bli farlig. Troligen blev han mördad, men ingen hade blivit dömd för det. Det var heller inget man läste om i någon söndagsbilaga om ouppklarade skånska mord. Eller hörde Leif GW Persson tala om.

 

Den natten sov inte Olsson mer än någon timme. Hur skulle han göra? Själv ta kontakt med någon annan elektriker? Köra ut på Österlen och leta efter Theo? Eller något helt annat?

 

När han öppnade dörren till butiken kommande morgon upptäckte han att dörren var olåst. Med bävan smög han in och tittade sig om. Han hörde bara små blygsamma ljud från trakterna kring kassan. Sen hörde han en stämma:

 

- Är det du, Olsson? Det var Lucios röst.

 

På andra sidan den nya disken stack Lucios huvud fram. Det såg ut som om han höll på att mecka med något precis under disken. På transportbandet för varor stod en halvt uppdrucken zingo.

 

- Såja, nu är det klart, sa han och reste sig upp. Allt är fixat, Olsson. Jag förstod hur systemet var uppbyggt och nu har jag kopplat in den andra disken också så den funkar på samma sätt som den ursprungliga. Exakt samma.

 

Olsson stod handfallen. Så Lucio hade förstått allt från början, så nu hade han hjälpt honom i hemlighet.

 

- Du kan vara lugn, fortsatte Lucio. Jag har elutbildning. Under en period jobbade jag på Theo´s elektriska. Men sen blev jag och Theo ovänner, kan man säga, så jag öppnade eget. Tja, det där är en lång historia som jag inte ska trötta ut dig med. Låt mig bara säga att allt är fixat.

 

Lucio visade honom systemet och allt verkade fungera perfekt.

 

- Så nu du kan faktiskt påverka vinst eller förlust för alla kunder i båda kassorna.

 

Vad ska jag göra, tänkte Olsson. En människa som jag bara känt några dagar känner till mitt livs största bedrägeri. Tänk om han vill utöva utpressning på mig. Ja, vad vill han egentligen?

 

- Jag är imponerad av din arbetsinsats. Det ska läggas in som obekväm arbetstid. Ja, till och med obekväm arbetstid med övertidstillägg, preciserade Olsson. Men vad vill du egentligen med detta? Varför? Du vet att du vet något om mig som inte bara kan förgöra mig, utan också flera andra som placerat pengar i Alea Foods & Beverages. Hur tänker du?

 

Lucio tog en klunk av sin zingo och funderade över hur han skulle uttrycka sig:

 

- Egentligen vill jag väl bara att vi ska ha kul tillsammans. Att vi ska njuta av livet. Tjäna lite pengar. Men du får inte tro att jag vill ha någon del av din vinst. Nej, jag sålde mitt förra företag med stor vinst, så själv behöver jag inte så mycket. Pengar har aldrig varit ett problem för mig. Låt mig säga att jag gillar konceptet du använder för att bygga upp din affär.

 

Lucio tog ytterligare en klunk av sin zingo och höll upp den som ett bevis för de bådas förbund.

 

- Och dessutom verkar det som om din gamle elektriker svikit dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Purus vitae dolor ut eu - Urna pulvinar suspendisse