iphone

Progredior

Peter Svenssons hemsida

 

 

 

Iphone 5

 

 

 

-Öppna den och se vad det är, sa pappa samtidigt som han tittade förväntansfullt på honom.

-Men jag fyller ju inte år förrän imorgon, sa han. Ska jag inte vänta?

-Äh, imorgon ses vi ju inte, så jag vill att du öppnar den nu.

 

Pappa brukade alltid ge honom något i födelsedagspresent, men han hade alltid tidigare velat att Hugo skulle spara den till sin egentliga födelsedag och öppna den hos mamma.

 

Hugo lättade försiktigt på tejpen på högra kortsidan och började metodiskt och långsamt bearbeta den vänstra sidan.

 

-Ska du inte ta och öppna den någon gång? frågade pappa en smula otåligt.

 

Hugo drog i den vänstra fliken så att en lång reva bildades och blottlade en elegant vit förpackning. Vid det här laget, när nästan hälften av förpackningen var synlig, skulle de flesta ungdomar i hans ålder vetat vad paket innehöll. Men inte Hugo; i varje fall gav han inte sken av det, utan fortsatte sitt arbete med att lösgöra hela förpackningen från inslagspappret. Sedan tittade han på sin pappa, nästan mer rädd än glad:

 

- Men pappa då! Tusen, tusen tack!

- Ja, jag vet att du inte önskar dig en sån, den senaste Iphonen, men jag vet att du har något antikt till mobil och att du egentligen gillar tekniska prylar. Problemet är bara att tekniska prylar kan vara riktigt dyra. Men nu börjar du ju bli vuxen, du är ju 14 imorgon, sa pappa, samtidigt som han gav sin son en kamratlig knuff på axeln.

 

Hugo tackade sin pappa än en gång och frågade:

 

-Har du berättat något för mamma?

-Nej, det här är nåt mellan oss. Alltså, det är klart att du kan berätta att du fått en ny mobil, men jag vill inte att börjar prata med henne om vad sådana saker kan kosta.

 

Väl hemma, gick han in på sitt rum och placerade omsorgsfullt den nyuppackade, skinande iphonen framför sig på bordet. Han betraktade den länge, som om det vore ett främmande väsen. Även om den fanns framför honom, föreföll den ändå onåbar, utom räckhåll. Egentligen hade han bara lust att ha den här framför sig, njuta av den som en konstsamlare njuter av en vacker tavla, inte röra vid den och lämna orena fingeravtryck på den.

 

Han visste hur det skulle bli. Frågan var väl egentligen bara vem som skulle hinna först. Karim, William och Ronny på skolan eller Ahmed och Ivan på gården. I längden skulle han aldrig kunna gömma den för dem. Imorgon skulle han bli äggad. Ingen tvekan om saken. Han hade god lust att skolka; mamma skulle nog gå med på att sjukskriva honom. Men varför skjuta upp lidandet? Andra såg fram emot att fylla år, men inte Hugo.

 

Han hade i varje fall bestämt sig för att inte ta med sin nya mobil till skolan imorgon. Den skatten skulle han förvara hemma.

 

- Va fan, där kommer han ju födelsedagsgrisen! utropade William. Vi har något till dig på din stora dag. Du, vi hade tänkt köpa en tårta, men vi nöjde oss med såna här…

 

Äggen ven genom luften och Hugo hukade sig lätt, men på något sätt tyckte han att det kändes meningslöst att kämpa emot. Lika bra att få det här överstökat, tänkte han, och räknade tyst för sig själv. Förra gången tog den här incidenten inte mer än 45 sekunder. Sedan var äggen och det roliga slut. Denna gång gick det om möjligt ännu fortare. Skratten ekade, men ingen försökte i varje fall stoppa honom, där han lommade in på toan för att tvätta sig. Detta var första akten, tänkte han för sig själv. Snart kommer nästa akt i denna tragedi.

 

- Nå, vad fick du? ropade Karim.

- Mamma gav mig en gympatröja och ett nytt bordtennisracket, sa han snabbt utan att etablera ögonkontakt.

- Men farsan då? frågade William. Han är ju inte arbetslös i alla fall!

- Mmm, han gav mig en resa med honom i sommar. Vi ska vaska guld i Småland.

 

William ställde sig alldeles intill honom. Så nära att han kunde känna hettan från hans andedräkt.

- Tror du vi är helt jävla blåsta!? En fjortonåring får ju för fan inte en resa till Småland med farsan i present.

Han tog ett fast grepp om Hugos nacke och tvingade honom att böja sig ner en aning.

-Sanningen, du vet väl att du alltid ska säga sanningen.

-Jooo, stammade Hugo fram. Han kände ett knytnävsslag i magen och kippade efter andan.

-Vill du ha mer hjälp att minnas, kanske? fortsatte Karim.

 

Just då dök Pelle, deras feta SO-lärare, upp i änden på korridoren. Han rörde sig lite som en anka med sin vaggande gång. Pojkarna slutade att bråka och William log mot honom, då han närmade sig.

 

- Hej, grabbar, ni glömmer väl inte bort historieprovet imorgon? frågade han.

- Ingen fara, vi har full koll, sa William. Den industriella revolutionen började i England, man började bygga fabriker and so on, fortsatte han.

 

- Du ser lite blek ut, sa Pelle samtidigt som han betraktade Hugo.

- Du förstår, han fyller fjorton idag och har festat som fan hela natten. Magistern kanske tror att det här är en lugn kille, men fy fan vilken fart det är i honom, sa Karim.

 

- Jaha, öh, grattis på dig, Hugo, sa Pelle och gav honom en lätt klapp på axeln.

 

När den överviktiga, vaggande kroppen försvunnit bakom nästa hörn, fortsatte förhöret.

- Nå, va´ fick du, din jävel?

- Låt mig vara, jag ska träffa pappa idag. Det är ju först idag som jag fyller år.

Killarna blev tysta någon sekund .

- OK, sa Karim, imorgon tar du med din present och visar för oss. För du fattar väl att om vi ska vara schyssta mot dig, måste du vara schyssta mot oss.

 

På eftermiddagen fylldes hans och mammas lägenhet med släktingar. Mormor, moster Vanja och hennes 13-åriga dotter Elin, Erik, favoritkusinen samt någon till. Men Hugo kunde inte slappna av. Han kunde knappt njuta av tårtan trots att han hela tiden försökte intala sig själv att den här födelsedagen aldrig kommer tillbaka.

 

Just som han skulle stoppa en av mosters drömmar i munnen, fick han en idé. Den var djärv, mycket djärv. Men på något sätt kände han att han inte hade så mycket att förlora.

 

Dagen efter, redan före den första lektionen, stod han på skolgården. Willams skugga föll på honom.

 

- Hallå, Hugopojken, nå, vi håller på att dö av nyfikenhet, sa Karim.

 

- Jag fick en Iphone 4, sa Hugo, och tittade ner i marken och försökte se så olycklig ut som möjligt.

 

 

-Wow, va fan, jublade de två plågoandarna. Langa hit den! De var så ivriga att de började tafsa på honom för att känna något litet fyrkantigt föremål i någon av fickorna. Hugo tog ett steg tillbaka och viftade med armarna:

 

- Låt mig vara, Ahmed och Ivan har tagit den! De tog den igår kväll! Han slutade vifta med armarna och stelnade till, sorgset stirrande ner i marken.

 

-Vilka djävlar, vi spöar dem, sa William utan att blinka.

 

Hugo kände att pulsen rusade iväg och att andningen blev häftigare. Ja, han kände sig faktiskt en smula yr. Men nu fanns det ingen möjlighet att backa. Tärningen var kastad.

 

På väg hem stoppades han av Ivan. Han var lång, smal och hade väldigt seniga underarmar, som han antagligen var stolt över, eftersom han nästan alltid gick med kortärmat eller uppkavlade skjortor.

 

- Vad fan går du och säger! Att jag skulle tagit din jävla 5-kronorsmobil Jag fick ett sms från William.

- Lugna dig, uppmanande Hugo. Det har jag aldrig sagt, men han och Karim har tagit min nya iphone.

- Du tror väl för fan inte att jag är så pantad, så att jag går på att du skulle ha en iphone, sa Karim samtidigt som spottet yrde kring honom och hans underarmar såg senigare ut än någonsin.

- Det är sant och jag kan bevisa det, svarade Hugo. Vänta här i en minut, så ska jag visa dig.

Hugo störtade in i lägenheten och vidare in i sitt rum. Efter att ha kastat en blick på den så vackert enkla, nya mobilen, rafsade han ihop bruksanvisningar och annat samt den lilla plastsak, som mobilen låg i.

 

- Ok, sa Ivan, sammanbitet. Men varför får anklagar man mig och Ahmed för att ha stulit den.

 

- Vad vet jag, svarade Hugo. De försöker kanske hitta en anledning för att ge igen för det där med Lina.

 

- Ja, ja den jävla horan, väste Ivan och lät en spottloska landa en knapp centimeter från Hugos högra sko. Ok, dom där jävla tjuvarna ska få…

 

Hugo sov dåligt den natten. Han vaknade med snabbt slående hjärta och var nästan andfådd. I en dröm såg han sig själv vid ett pokerspel med allt högre insatser. Han såg att hans marker snart var slut.

Vad hade han egentligen gjort? Något sånt här skulle kanske kunna utspela sig i en Hollywood-studio, men inte i hans, Hugo Anderssons, liv. Han var ju verkligen inge hjälte. Verkligen ingen risktagare. Ändå hade det blivit så här.

 

I skolan kommande dag var inget som han hade förväntat sig. En av skolmobbarna, Karim, var borta och William var tyst, tittade inte ens på honom. Han hade ett blått öga och var mycket dämpad.

 

Det gick några dagar och allt fortsatte vara lugnt. Både i skolan och på gården. Det var som om en krutladdning exploderat för att sedan följas av ett behagligt lugn. Han stäckte på sig och det kändes verkligen som om plågoandarna övergett honom.

 

Han visste emellertid att iphonen var hetare än eld. Han var medveten om att han aldrig någonsin kunde använda den. En stilla söndagsmorgon tog han sin iphone på en cykeltur några kvarter bort. Det var stilla och knappt någon syntes till. Han satte sig på knä vid en avloppsbrunn och tog fram sin dyrbaraste ägodel. Han tittade sig runtomkring, höll mobilen över brunnen. Den glimmade till, innan den föll i hela sin snövita prakt. Han såg aldrig den landa, men han hörde kraschen. Ett ljud han aldrig kommer att glömma. För första gången i sitt liv, kände han sig fri.

 

När pappa, veckan efter, frågade honom om iphonen, svarade han:

- Det finns ingen present som någonsin betytt mer för mig.